[ Hem igen! ] [ Rubrik ]
[ Om oss ][ Kartor ][ Forum ][ Läsvärt ][ Slut ]


Kartor - från förr till nu

Kartans historia

Babylonier, egyptier och kineser

De äldsta kartorna var säkert av väldigt tillfällig art. En enkel vägbeskrivning som ritades i jorden, på en bit bark eller trä. Redan för 4000-5000 år sedan började dock egyptier, mesopotamier, indier och kineser att mäta marken för mer korrekta avritningar, så småningom på mer hållbara material. De äldsta kända kartorna är lertavlor från ca 3000 f Kr. De är från Babylonien, och en av dem föreställer den världsbild man då hade. En senare karta, från ca 1500 f Kr, föreställer staden Nipur i Babylonien. Utgrävningar har visat att den är välgjord. Redan babylonierna delade en cirkel i 360°, precis som vi fortfarande gör. Förmodligen anade redan dessa tidiga astronomer och matematiker att jorden var rund! Detta framgår dock ej av deras kartor. Egyptens äldsta karta är på papyrus (vad annars?) och föreställer en vägkarta över ett ökenområde. Den är daterad till ca 1300 f. Kr. I Egypten var man först med att använda triangulering som mätmetod, man delade in marken i trianglar som man mätte, beräknade och avritade. Kineser och indier ritade förmodligen också kartor vid den här tiden, men inga finns bevarade.

Greker och romare

Så hoppar vi fram till "de gamla grekerna". Herodotos, som brukar kallas historiens fader, företog långa resor och framställde bl.a. år 450 f Kr en världskarta. På den är Medelhavet relativt väl återgett, men sedan är bara södra Europa, norra Afrika samt västra och mellersta Asien med. Greken Pytheas tog sig senare sjövägen ända till England, där han fick höra talas om ett nordligt rike, Thule. Om det var Island, Norge eller något annat nordligt land som åsyftades vet man inte, men namnet fick sedan följa med Skandinavien länge på kartorna. Redan på 400-talet f Kr antog Pythagoras att jorden måste vara rund, något som Aristoteles hundra år senare bevisade. Ca 220 f Kr gjorde den grekiske matematikern Eratosthenes beräkningar mha vinkeln till solen på olika platser på jorden som tydde på att jordens omkrets var ca 40.000 km, en mycket bra approximation! Han gjorde även en ny världskarta. På den återintroducerade (?) han gradnätet. Strabon, en vittberest och lärd grek, sammanställde omkring år 0 verket Geografika. Här presenterade han vändkretsarna och polcirklarna. Astronomen och matematikern Ptolemaios, som levde år 87-150, presenterade i sitt verk Geographia hypogesis gradnätsindelning, principer för lägesbestämningar och teorier om kartprojektioner. Hans världskarta är mer detaljerad än föregångarnas, men fortfarande behäftad med stora fel. Bl. a. har han underskattat jordens omkrets, vilket fick konsekvenser för 1400-talets upptäcktsresande. Romarna gjorde inga större framsteg på kartografins område, de ägnade sig åt praktiska kartor som stadsplaner och vägkartor för militärt bruk. Däremot var romarna mästare i landmätning. Deras mätteknik var så bra att man kunde dra räta linjer långa sträckor, oavsett terräng. Efter den tyska floden Neckar finns ruiner av tolv romerska vakttorn, placerade på en 80 km lång linje. Avvikelsen i sida från en rät linje är högst två meter! Romarna var av åsikten att jorden var en platt, rund skiva med Medelhavet i centrum. Deras teori blev sedan etablerad i Europa under många år. När man i Bibeln lyckades finna "bevis" för att jorden var platt, vågade nästan ingen europé opponera sig.

Medeltid och nutid

Araberna däremot hade länge gjort välgjorda sjökort, och Ptolemaios översattes omkring år 800 i verket Amalgest. Araben al-Mamun beräknade jordens omkrets till 41.436 km, vilket med tanke på jordens lätta asymmetri får sägas vara korrekt. Det var också arabernas förtjänst att den kinesiska uppfinningen kompassen kom till Europa. På 1400-talet började kartor av bra kvalitet utföras i Europa, främst i Italien och på Mallorca. Det var främst kartor för sjöfarare och andra resande som framställdes. Henrik Sjöfararen inrättade år 1433 en "nautisk akademi" i Algarve, södra Portugal, med ett geografiskt och kartografiskt forskningscentrum. Ptolemaios verk blev åter känt i Europa, nu under namnet Cosmographia. Vissa delar av detta verk hade dock tillkommit senare. Den landsflyktige svenska ärkebiskopen Olaus Magnus kom i kontakt med verket i Rom, och upprättade där en förbättrad karta över Norden, Carta Marina. Mycket var dock fortfarande galet. Under 1500-talet blev holländarna ledande inom kartografin. Namn som Mercator och Snellius kan nämnas; Mercators världskarta från 1569 kan sägas vara den första någorlunda korrekta världskartan. I Holland började triangulering med redskap användas för mätningar. Det blev dock fransmännen som lite senare införde metoden allmänt vid lantmätning. De franska vetenskapsmännen införde även metern, ett längdmått grundat på en viss del av jordens omkrets. Senare mätningar har dock visat att den skulle varit 0,2 mm längre. I senare tid har även britter och tyskar varit framstående inom kartografin.

Det svenska lantmäteriet

År 1628 grundades det svenska lantmäteriet av Anders Bure, adlad Bureus, som redan år 1611 hade publicerat ett kartverk över Norrland, och 1626 en Nordenkarta. Redan i juni 1628 hade han sex elever. Under tiden fram till sent 1640-tal pågick en geometrisk uppmätning av landets byar och hemman. Dessa kartor skulle sedan ligga som grund för beskattning, men staten ville också få ett grepp om landets tillgångar. Kartorna gjordes oftast i skala 1:4 000, åkerskalan. I skogsområden var 1: 8 000 vanligare, den sk skogsskalan. Förutom avritning skulle även jordens uppdelning i typer och jordmån antecknas. Även fiskevatten, kvarnar, diken och mycket annat skulle sättas ut. År 1636 påbjöds att kartorna skulle färgläggas och orienteras mot norr, något som man dock ibland struntade i. På 1680-talet var Carl Gripenhielm direktör för lantmäteriet. Han initierade den första generalkartan över hela Sverige. Kartan gjordes i skala 1: 3 000 000 och färdigställdes 1688. Generalkartor har sedan framställts över riket med ojämna mellanrum; 1696, 1706 och 1747 exempelvis. Under speciellt 1700-talet framställdes en mängd bykartor för att ge en översikt vid sammanslagningar och delningar av skiften. Den första Generalstabskartan utgavs 1810. Först 1911 var man klar med hela landet! I södra Sverige användes skalan 1:100 000, i norra 1: 200 000.

Hur gjorde man? - Hur gör man?

Mätmetoder

Geodesi är ett sammanfattande ord för mätningar på jordytan. De första kartografiska mätningarna utfördes förmodligen med stegning, uppskattning och beräkning i form av vilken tidsrymd det tog att färdas en sträcka. Senare tillkom en ökande användning av vinkelmätning, både mellan föremål på marken och gentemot himlakroppar. Ett antal metoder för mätning tas upp här.

Lägesbestämning. Redan tidigt har vinkeln mellan horisonten och Polstjärnan använts för att bestämma en plats latitud. Longituden kan bestämmas exempelvis genom solens uppgång, med hänsyn taget till jordklotets tillplattning och den lutande jordaxeln. När några platser är kända, företrädesvis placerade på höga och öppna platser, kan man mha trigonometri bestämma andra platsers läge. Detta kallas triangulering. I Sverige ingår ett antal sådana i det s.k. Rikstriangelnätet. Sådana triangelpunkter finns utsatta på den topografiska kartan.

Trigonometrisk höjdmätning. Utförs efter samma mönster som ovan nämnts. Att bestämma en punkts höjd över havet kallas avvägning. Det måste göras nya mätningar ibland beroende på avsmältning, landhöjning, erosion m.m.

Det viktigaste instrumentet för vinkelmätningar, såväl horisontellt som vertikalt, har varit teodoliten. Det är en sorts kikare som monteras på ett stativ. Den kan ändras i höjd- och sidled och avläsa höjdskillnader. Senare uppfinningar inom detta område är kompassvinkelmätaren, klinometern, geodimetern och tellurometern.

På sjöar och hav har framförallt lodning använts för djupmätning. Under senare tid har även radar och andra signaler använts.


Positionsbestämning till sjöss
utfördes förr oftast med sextant, med vilken vinkeln till objekt på himlen mättes. Solen dagtid; under natten månen, Polstjärnan eller Södra korset. Avstånd mättes genom uppskattning av hastighet; riktning med hjälp av kompass. När kronometern uppfanns kunde tiden mätas säkrare; innan dessa fick man använda exempelvis timglas som skulle vändas en gång per halvtimme. På 1500-talet använde man en logg för att beräkna farten. En lång lina med träbit i ena änden och med knopar med jämna mellanrum kastades överbord. Antal knopar som matades ut på en timme var hastigheten, därav knop = sjömil i timmen.


Flygfotografering
. Genom ett antal fotografier, tagna från en bestämd höjd, kan man beroende på bildens kvalitet och skärpa producera kartmaterial. Redan på mitten av 1800-talet togs de första korten för ändamålet, då från ballong.


Satelliter
. Bilder från satelliter används ungefär på samma sätt som flygfotografier. Skärpan är i regel lite sämre beroende på avstånd, men i gengäld är avståndet nära nog konstant. Genom olika fotograferingar från satelliter har konstaterats att jorden inte bara är tillplattad vid polerna; den är dessutom lite vågformig eller "skrynklig".

Ekvatorn är till exempel lätt oval.

Sedan mätningarna är gjorda återstår arbete av annan art.

Vid ritbordet

Skalor och kartprojektion. Beroende på syftet och användningsområdet för kartan bestäms i vilket storleksförhållande till verkligheten kartan ska presenteras, skalan. Den presenteras i ett bråk. 1: 50 000 innebär att 1 cm på kartan motsvarar 50.000 cm ( = 500 m ) i verkligheten. Skalan är alltid en längdskala, ej en ytskala. Projektionen är den fas som omvandlar jordytans krökta form till kartans (i regel) platta. För kartor över ett litet område är problemet försumbart, men på större ytor är valet av stor vikt. Man brukar dela upp varianterna i azimutala eller plana, cylindriska, koniska eller konventionella projektioner.

Plana kartor kan aldrig vara både yt- och längdriktiga; så det gäller att göra ett bra val på kartor över större områden.

Bearbetning. Sist lägger man så in data. Här finns obegränsat med möjligheter! Ska kartan visa olika naturtyper, höjdskillnader, byggnader, vägar och/eller vattendrag? Ska kartan färgas, sgrafferas eller vara ren? Ska en grundkarta ligga i botten, som den svenska ekonomiska? Ska statistik och text läggas in?

Av allt detta blir så småningom en karta som förhoppningsvis fyller sin uppgift.

Vad, var, hur?

Fram till i dag har över 1,6 miljoner handritade kartor samlats i de svenska lantmäteriarkiven. Kartarkiv finns i dag i bl.a. Gävle; på landsarkiv runt om i Sverige; på krigsarkivet, i före detta svenska städer som Åbo, Viborg, Tartu, Greifswald m. fl.; samt även i Köpenhamn. På Kungliga Biblioteket och på universitetsbibliotek finns också kartverk. Dessutom finns ett flertal privata arkiv. Många kartor har på senare år mikrofilmats och finns för åseende genom mikrofilmsläsare.

Äldre mått

1665 infördes en standard vad gäller mått. Före dess var enheterna på kartorna väldigt skiftande, både vad gäller namn och längd. Samma enhet kunde ha olika storlek regionalt.

Perioden 1665-1855 gällde följande måttenheter:

Längd:

1 mil = 18.000 alnar = 10.688,5 meter (kallas nu gammal svensk mil eller lantmil)
1 famn = 3 alnar = 1,7814 m
1 aln = 2 fot = 4 kvarter = 0,5938 m
1 kvarter = 6 tum = 0,148 m

Yta:

1 tunnland = 32 kappland = 14.000 kvadratalnar = 4.936,5 m2
1 kappland = 1.750 kvadratfot = 154,27 m2

Mellan 1855-1880:

Längd:

1 mil = 36.000 fot = 10.688,5 m
1 rev = 10 stänger = 29,69 m
1 stång = 10 fot = 2,969 m
1 fot = 10 tum = 0,297 m
1 tum = 10 linjer = 0,0297 m

Yta:

1 kvadratrev = 100 kvadratstänger = 881,5 m2
1 kvadratstång = 100 kvadratfot = 8,815 m2

År 1881 infördes metersystemet inom lantmäteriet.